It takes a big man to cry.

Efter sju månader har det blivit dags för mig att säga adjö till Irland. Det kommer jag att göra med blandade känslor. Det som från början var tänkt som ett tre månaders uppdrag blev alltså till sex månader för att sedan förlängas med ytterligare en månad. När jag tittar tillbaka i tiden känns det som att tiden har gått ruskigt fort även om jag vet att så inte har varit fallet vid en del tillfällen. Idag är min näst sista dag här. Det har därför blivit dags att summera ihop vistelsen och lista vad jag kommer att sakna och inte sakna från Irland.

Jag kommer helt klart att sakna de kollegor och det folk utanför jobbet som jag lärt känna här. En av dem är Allan, en 41-årig konsult som absolut inte känns sådär gammal. Han skulle lika gärna kunna vara en av mina polare där hemma. Jag förstog att jag skulle tycka om Allan redan i början då jag drog ett dvärgskämt och han skrattade gott åt det. Jag gillar folk som skrattar åt mina skämt. Under kaffepauser och luncher har, precis som med polare hemma, mycket av vår tid gått åt att psyka varann och försöka komma på den bästa punch linen. Mycket av det har jag redan skrivit om. Totalt sett tycker jag att jag har vunnit eftersom jag gett mig själv två poäng för många av de saker jag sagt.

Under de senaste fyra veckorna har jag som bekant jobbat mycket med två indier. På nåt underligt sätt kommer jag att sakna dem. Ett tecken på att jag fått bra kontakt med dem visade sig i tisdags då de bjöd mig och Allan på middag hemma hos dem. Hemlagat indisk mat. Eftersom en av dem är vegetarian trodde jag att det skulle bli fiasko när kött inte fanns på menyn. Lyckligtvis hade jag fel, maten var ruskigt god. Jag måste ha gått upp från 132 kg till 135, så mycket åt jag. Det gör det inte bättre när de insisterade på att jag skulle äta mer. Artig som jag är, ville jag inte förolämpa dem genom att inte äta mer utan frossade i mig mat likt en Oprah Winfrey under hennes storhetstid. Vid elva tiden rullade jag sakta hem i det tysta mörkret. 

Jag kommer även att sakna den pubkultur som existerar här. Att gå till puben och dricka några öl är en vardag här och inställningen till det är väldigt avslappnad. Förväxla inte detta med alkoholism. Här dricker och dansar 60-åringar tillsammans med 18-åringar och det känns för dem naturligt. Ibland händer det t.o.m att den ene drar hem den andre där äventyret kan fortsätta. Rollspel förekommer ofta dessa gånger där den äldre är dinosaurien och den yngre Paleontologen.

Ungefär två gånger i veckan brukar en kvinna i 33års åldern passera genom vår avdelning här. Denna kvinna är så sjukt jävla snygg att jag är beredd att jämföra henne med de vackraste kvinnorna i världen. Varje gång hon går förbi släpper jag allt jag håller på med bara för att under några sekunder få njuta av hennes skönhet. Det kommer att kännas tomt att inte få se henne på kontoret hemma i Sverige. Hon är MILFarnas MILF.

Jag kommer att sakna alla småsaker som jag reflekterat över här. Att gå förbi trollpinnen varje dag och varje gång komma på någonting roligt man skulle kunna använda den till är en av dessa småsaker. Nu undrar ni säkert, har han plockat upp den? Från början tänkte jag inte göra det men nu har syster min berättat om den till hennes dotter. Därför plockade jag upp den för någon vecka sedan medveten om att jag såg riktigt dum ut när jag gick med den i handen. Men det är det värt när min 6-åriga systerdotter får hålla den i handen och hennes fantasi får flöda fritt.

Det jag däremot inte kommer att sakna är vädret här på Irland. Under hela min vistelse här har det kanske varit 20 dagars soligt väder, högst. Resten av tiden har det varit regn och grått väder. Irland måste också ligga i någon "Twilight Zone" för ingen annanstans har jag varit med om att det regnar horisontellt. Regnet kommer alltså från sidan så även om du har paraply kommer du att vara lika blöt i ansiktet som Zidane efter en VM-final.

Jag kommer inte heller att sakna den spanska programmerarbruden och hennes frukost- och chipssmackande. Som tur är har hon bytt avdelning så jag har sluppit det hela de sista två månaderna.

Jag kommer inte att sakna Price Checks. No need to say more.

Fredagsbakfyllorna har inte alltid varit så roliga som bakfyllor brukar vara. Att vara ute till 03:00 och vakna upp innan 08:00 för att jobba är någonting som har tärt på kropp och själ. Tyvärr är detta nackdelen med min superkraft, att inte kunna tacka nej till en fest. Därför ska det bli skönt att komma hem till Sverige där bakfyllorna kommer på lördagar och söndagar.

Ikväll ska jag ut med ett helt gäng kollegor och dricka öl av just den anledningen att mitt uppdrag här är slut för den här gången. Jag misstänker att det kommer att bli en hel del drickande och många som ska bjuda på en sista öl. Det innebär att jag kommer att få avsluta med ännu en fredagsbakfylla. Då ar det skönt att veta att jag inte har något viktigt kvar att göra imorgon förutom att rensa skrivbord och sådant. Resten av tiden ska jag idla.

Nu är ju frågan vad man ska göra med bloggen. Jag skapade den i samband med det här uppdraget och nu är det slut. Tror dock inte att jag kommer att lägga ner den. Det kommer att komma fler resor i framtiden och "intressanta" saker kan hända även hemma i Sverige.   

Cheers!

Under min tid har har jag oftare varit ut pa en onsdag eller torsdag istallet for en fredag eller lordag. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men det ar slitsamt da jag aldrig far njuta av bakfyllorna med att gora ingenting.

Igar var det dags igen. Henrik bjod ett antal personer som varit inblandade i ett projekt pa middag. Men eftersom han inte hade bokat bord pa restaurangen fick vi vanta i over en timme tills vi fick bord. Under den tiden drack vi oss salongsberusade samtidigt som vi bland annat kunde beskada transvestitservitrisen ignorera oss.

Efter middagen drog vi vidare till en pub dar lite annat folk vantade pa oss. Tiden gick valdigt fort har och jag har fa minnen om vad som hande. Jag tror att jag fick i mig alldeles for mycket att dricka. Det jag daremot kommer ihag ar att vi tog en taxi till hotellet. Val dar drog vi upp till Peters rum och surrade lite. Under tiden vi satt dar och diskuterade inflationsproblematiken i Zimbabwe, som man brukar gora pa efterfester, utmanade Henrik mig pa en brottningsmatch. Forvaxla detta inte med brottningsmatchen Borat och Azamat Bagatov hade. Det slutade iaf med att jag och Henrik forsokte fa in olika grepp pa varandra tills han efter ett tag inte hade nagot val an att, likt en kattunge som moter en Rottweiler, tvingas kapitulera. Hans andra alternativ var att ignorera mitt "rear naked choke" och svimma. Nagonting som varken jag eller han hade tyckt var roligt. Eller lite roligt hade det nog varit.    

Jag har mailat fram och tillbaka med Sigge angaende var resa over helgen som vi skall gora till Galway. Eftersom Sigge bor i Limerick (stabcity) och jag i Dublin har vi efter manga mail lyckats synka och fixa med resan. Nedan finns ett utdrag fran hans sista mail.

" Alright, jag ser till att vara där när ditt tåg anländer, så att vi kan ha en sån där romantisk återförening på plattformen. Jag kommer att bära min röda klänning..."

Det kommer att bli en lovande helg.

Den har veckan har Peter och Henrik fran kontoret hemma i Sverige kommit hit for att jobba pa tva olika projekt osm vi haft mot Irland. Peter har mest suttit med sina rapporter och hjalpt Allan att testa dem. Mellan jobben har han kommit med lite dryga kommentarer angaende min resa som jag ska ta till helgen. Jag ska till Galway med Sigge. Peters sjuka hjarna fick det till att vi skulle pilla varandra i roven.

Henrik har hallt utbildning for tva olika grupper. Forsta vandan fick han lana mina indier ett tag. Jag tror inte han tyckte att de var lika mysiga som jag gor. Men det ar for att Henrik inte ar en lika tolerant manniska som jag. Han ar daremot fadern av alla bullshitters. Detta i en positiv bemarkelse.

Nar vi inte har jobbat har vi varit i stan och atit och druckit gott. Igar blev det dock nagra ol for mycket. Vi traffade tva tjejkompisar till Henrik och satt pa en pub och drack samtidigt som vi kunde nytt folk hela tiden anslot sig till gruppen. Vet inte vilka dessa nya manniskor var men de var trevliga. En av Henriks kompisars syster hade dessutom en san dar cleavege som gor det omojligt att inte titta pa den. Man kanner sig alltid lika dum nar de marker detta. Men det ar det vart.

En sak som jag borjar stora mig pa med Henrik och Peter ar att de alltid kommer och knackar pa nar man ar som mest upptagen. I sondags kom de och knackade pa dorren nar jag satt pa toa och njot av en bok samtidigt som jag gjorde en nummer tva. Resten av dagarna har de envisats med att vacka mig tidigt pa morgonen vilket innebar att jag bara fatt snooza ca 3 ganger. Jag masta hamnas pa dem innan de aker harifran pa fredag.

Under mina resterande veckor har pa Irland har jag som fokus att se till att tva indier lar sig sa mycket om vara applikationer som mojligt. Ett annorlunda uppdrag an jag tidigare haft dar jag sjalv har jobbat med applikationerna och gjort de forandringar som har kravts. Att vara den som lar ut ar nagonting nytt for mig i den har domanen. Jag har manga ganger varit den som lart mig fran andra. Men nu ar det alltsa jag som skall lara ut, nagonting som jag upptackt ar ganska roligt men ocksa utmanande. Jag ar i det har fallet lararen och indierna ar mina elever. Jag ar Jedi:n, de ar mina Padawans. Jag ar Sokrates, de ar Platon. Jag ar Mitch Buchannon, de ar Eddie och Cody.

De indier jag jobbat med tidigare har jag lite halvt stort mig pa. Dels for att de kommer med alldeles for hog energi pa mandag morgnarna men ocksa for att de far enkla saker att verka valdigt komplexa. Men mina nya larljungar ar allt annat an detta. De ar forsiktiga och sjukt artiga. De tackar mig varje gang jag forklarar nagonting aven fast det ar mitt ansvar att gora det. De staller relevanta fragor och visar tecken pa att de forstar saker och ting valdigt snabbt. En av dem ar dessutom sadar gullig i sitt satt att fraga om hjalp som gor att man bara vill krama honom. Han inleder alltid med "Ilir, can I ask you...?" med hogre tonlage an vanligt och fortsatter till sin fraga. Jag funderar starkt pa att adoptera honom.

Det har ger mig en energi och motivation att verkligen gora det basta av min tid som jag har kvar har. Det tackar jag mina indier for.

Tyvarr har min dator gatt sonder vilket innebar att jag maste skriva av mig efter jobbet pa en dator med engeskt tangentbord. Hoppas ni fattar vad jag skriver. Om inte, lar er engelska for fan!

I borjan av juni akte jag tillbaka till Sverige eftersom mitt kontrakt gick ut da och de inblandade parterna hade inte vid den tiden kommit overens om nytt kontrakt. Det var dock skont eftersom jag fick jobba fran kontoret i Sverige istallet. Veckan darpa foljdes av semester med 3 kompisar. Vara planer, som vi haft sen i vintras, om att aka till nagot stalle som erbjuder beach, alkohol men aven lite kulturella mojligheter sket sig. Denna vecka var enda veckan da alla hade mojlighet att resa vilket innebar begransat antal alternativ. Det blev alltsa Sunny beach i Bulgarien. Det enda kulturella Sunny Beach hade att erbjuda var biffiga killar pa stranden med string. Mysigt!

Forsta utekvallen i Sunny Beach kande man sig lite som en ackelgubbe men de tankarna forsvann ratt fort nar man val blev full. Nu ska jag inte ga in pa for mycket detaljer. Ni vet ju vad de brukar saga om Bulgarien; What happens in Bulgaria stays in Bulgaria. Eller var det Vegas?

En sak som ar vart att beratta lite om ar det som hande en av mina kompisarna. Han hade en av kvallarna foljt med en tjej till hennes hotellagenhet som hon delade med en kompis till henne. Vad som hande vid den tiden ar barnforbjudet. Pa morgonen kommer iallafall hennes kompis in till deras rum och snackar lite skit med dem nar hon plotsligt hukar sig och borjar skaka. Hon biter ihop kraftigt och far fram nagot ljud som utifran polarens imitation lat som ett skadat djur som desperat forsoker skramma ivag alla hot riktat mot det. Tjejen fick alltsa ett epilepsianfall. Polaren som aldrig varit med om detta fragar den andra tjejen nagot i stil med "har det har hant forut?", med viss forvirring i rosten samtidigt som han fortsatter att betrakta anfallet. Tjejen svarar med viss panik att hennes kompis hade ett anfall och uppmanar honom att springa ner och hamta hjalp. Detta registreras inte i min polares hjarna som fortfarande star och betraktar den annorlunda situation som han hamnat i. Efter, enligt honom, fyra uppmaningar dar den sista lat valdigt desperat och i ett valdigt hogt tonlage inser han att han maste springa ner och hamta hjalp. Val nere i lobbyn traffar han pa nagra andra som vi lart kanna och chattar med dem en stund innan han hamtar hjalp. Lyckligtvis hade hotellet en egen lakare som snabbt kunde komma till undsattning. Jag tvivlar dock pa att min kompis kommer att ha mer kontakt med dessa tjejer. Han gjorde kanske inte varldens basta intryck.