It takes a big man to cry.

Det här är spelet som har skapat ett grymt beroende på mitt jobb. Det började med att en av kollegorna introducerade det och snart satt de där efter jobbet en fredag och spelade skiten. Som vanligt var jag snabb med att påpeka vilka jävla nördar de är. Jag psykade dem vid varje tillfälle jag ansåg vara lägligt. De som har glasögon kallade jag även för "four-eyes", mobbare av naturen som jag är. Det var för ca tre månader sen.

Precis som så många gånger förr, när jag varit alltför snabb med att kritisera och håna saker och ting, blev jag en av dem som gör just dessa saker. Detta gäller även DOTA. Vissa skulle kanske kalla mig en för en hycklare men jag väljer i det här fallet för att kalla mig själv för trångsynt. Jag testade på det för två månader sedan och nu är jag, liksom ca 10 av mina kollegor, helt fast. Varje fredag när vanliga människor går på krogen och njuter av en öl i gott sällskap eller hittar på andra intressanta saker att göra, sitter jag och mina kollegor och spelar det här spelet. Vissa gånger har vi druckit öl till, men majoriteten av gångerna är vi helt nyktra. Vi kliver in i vår värld och tar på oss rollerna som orcher, magiker och riddare och krigar mot varandra. I denna värld är vi kungar från en förgången tid och fylls av en känsla som ingen kan ta ifrån oss. Inte ens insikten om att vi kanske hade fått ligga om vi hade gått ut den här fredagen.