300 Price Checks.....
...det ar hur mycket jag har kvar innan jag gor en Falling Down. Om jag far gora mer an max 300 till kommer jag att spara ur. Jag kommer att ta pa mig svarta brallor, vit skjorta och en rod slips. Sen skall jag bara ga ut fran kontoret. Men innan det kommer jag att halla mjolken over den spanska programmerarbruden. Sen skall jag bara ga pa stan och javlas med allt och alla. Jag kommer att sparka folk som gar sakta framfor mig i arslet. Jag kommer att kasta sten pa hundjavlar som skiter overallt och jag kommer att punktera dacken pa zigenarnas husvagnar. De star en bit fran kontoret och har gjort en hel gata till sin egendom och sophog.
Lat oss be att jag bara far gora 299 price checks till.
En helg att minnas
På grund av för mycket att göra och brist på energi har bloggandet uteblivit de senaste veckorna. Men nu jävlar är det dags igen. I helgen var jag tillbaka i Stockholm för att delta i konferensen med Labbet. Vi åkte ut till Nässlingen där vi spenderade hela fredagen och halva lördagen. Precis som väntat var det en riktigt rolig fest. Jag skriver fest för det är trots allt vad konferenser brukar vara. Nivån sattes redan i bussen på väg från kontoret då det bjöds på låga skämt. Jag stog nog för hälften av dem men eftersom folket på kontoret inte fått höra dem på länge bjöd de därför på skratt. Detta får mig att må bra. Jag gillar när folk skrattar åt mina skämt. Det får mig att älska dem?.typ. Mitt i bussresan fick jag även reda på att jag blivit morbror för tredje gången. Välkommen till världen Leon, för han skall heta Leon!!
Konferensen började med att vi blev indelade i grupper och skulle hitta på låtar till våra produkter. Vi fick så klart inspireras av existerande låtar. Smarta som vi var tog vi ?we are the world? och bytte ut några ord i texten mot produktspecifika ord. Det blev schlagerklass på det hela, och med det menar jag katastrofalt. Vi hade ingen chans mot en av grupperna som, i jämförelse med oss, lät sjukt proffsiga. Efter denna tillställning fick vi fritt schema. Vi var fria att göra det som föll oss in. En del gick och spelade fotboll i bara överkroppar i det fina vädret likt gladiatorer som tränar inför deras nästa kamp. Andra reste tillbaka till sin barndom när de hoppade i vattnet från bryggan. För en kollega gick det dock inte så bra då han stukade foten och fick senare hämtas med ambulanshelikopter. Eftersom jag aldrig åkt helikopter blev även jag frestad att stuka foten. Jag gjorde inte det utan gick istället omkring och njöt av det fina vädret och den fina atmosfären. Var i och för sig och sköt lite soft air gun med några kollegor. Tyvärr hade vi inga rörliga måltavlor som man hade velat.
Efter den fria stunden var det dags för middag och dricka. Det tog inte lång tid innan den första snapsvisan och sjungandet eskalerade till en tävling om vilket bord som sjöng den bästa av snapsvisorna. Det slutade med att vårt bord började sjunga snuskvisor. Detta påminner mig om att jag måste lära mig balladen om Theobald Thor. Efter middagen gick några och bastade. Jag anslöt mig till trubadurerna och sjöng den enda låt jag inte är helt värdelös på att sjunga; man of constant sorrow med Soggy Bottom Boys (Oh Brother Where Art Thou).
På lördagen var man ruskigt seg och bakis. Jag slocknade direkt när jag kom hem men sömnen varade i ca en timme för sen kom Putte hem och det var dags att börja kröka igen. Vi var dock inte ute så länge eftersom vår vän Shandy hade ont i foten. En skada han ådragit sig när han var ute och jagade krokodiler.
På söndagen åt jag lunch med Ali som jag inte sett på länge. Det var härligt att kramas med honom igen. Senare hälsade jag på Björn och hans familj. Han är ju pappa nu, en pappa som förlorade i senaste fotbollspelet till XBox360. Helgen avslutades med en bowlingrunda som jag vann. Hade jag vetat att vissa personer är så dåliga förlorare så kanske jag hade tonat ner på psykningarna.
Det här är en av de bästa helger jag haft på länge. Det var kanske därför det inte tog lång tid innan irritationen började smyga sig på under morgonen på måndagen. Det började med att kvinnan på Arlanda hade synpunkter på mitt pass när jag skulle checka in. Sidan med personuppgifter och passkort har börjat lossna på det. Istället för att bara påpeka det, börjar idioten dra i det så att det lossnar ännu mer tills jag blev tvungen att säga åt henne att vara försiktig. När hon fortfarande drog i det påpekade jag för henne att hon knappast fixar det genom att fortsätta dra i det. Som om inte det vore nog fick jag köa överallt på Arlanda. Värst var nog när jag skulle köpa snus. Där stog fem skäggiga män i klänningar framför mig och skulle köpa 8 kilo godis var och alla skulle betala med småpengar som de hade fyllt sina fickor med. Jobbigast var en av dessa herrar när han betalade ca 445kr cash (småpengar) och 14 kr med kort. Irritationen gjorde nu ett skutt från mitt undermedvetna till mitt medvetna. Väl på kontoret i Dublin var det kring 40 jobbmail och en massa price checks som väntade på mig. Välkommen till verkligheten.
Konferensen började med att vi blev indelade i grupper och skulle hitta på låtar till våra produkter. Vi fick så klart inspireras av existerande låtar. Smarta som vi var tog vi ?we are the world? och bytte ut några ord i texten mot produktspecifika ord. Det blev schlagerklass på det hela, och med det menar jag katastrofalt. Vi hade ingen chans mot en av grupperna som, i jämförelse med oss, lät sjukt proffsiga. Efter denna tillställning fick vi fritt schema. Vi var fria att göra det som föll oss in. En del gick och spelade fotboll i bara överkroppar i det fina vädret likt gladiatorer som tränar inför deras nästa kamp. Andra reste tillbaka till sin barndom när de hoppade i vattnet från bryggan. För en kollega gick det dock inte så bra då han stukade foten och fick senare hämtas med ambulanshelikopter. Eftersom jag aldrig åkt helikopter blev även jag frestad att stuka foten. Jag gjorde inte det utan gick istället omkring och njöt av det fina vädret och den fina atmosfären. Var i och för sig och sköt lite soft air gun med några kollegor. Tyvärr hade vi inga rörliga måltavlor som man hade velat.
Efter den fria stunden var det dags för middag och dricka. Det tog inte lång tid innan den första snapsvisan och sjungandet eskalerade till en tävling om vilket bord som sjöng den bästa av snapsvisorna. Det slutade med att vårt bord började sjunga snuskvisor. Detta påminner mig om att jag måste lära mig balladen om Theobald Thor. Efter middagen gick några och bastade. Jag anslöt mig till trubadurerna och sjöng den enda låt jag inte är helt värdelös på att sjunga; man of constant sorrow med Soggy Bottom Boys (Oh Brother Where Art Thou).
På lördagen var man ruskigt seg och bakis. Jag slocknade direkt när jag kom hem men sömnen varade i ca en timme för sen kom Putte hem och det var dags att börja kröka igen. Vi var dock inte ute så länge eftersom vår vän Shandy hade ont i foten. En skada han ådragit sig när han var ute och jagade krokodiler.
På söndagen åt jag lunch med Ali som jag inte sett på länge. Det var härligt att kramas med honom igen. Senare hälsade jag på Björn och hans familj. Han är ju pappa nu, en pappa som förlorade i senaste fotbollspelet till XBox360. Helgen avslutades med en bowlingrunda som jag vann. Hade jag vetat att vissa personer är så dåliga förlorare så kanske jag hade tonat ner på psykningarna.
Det här är en av de bästa helger jag haft på länge. Det var kanske därför det inte tog lång tid innan irritationen började smyga sig på under morgonen på måndagen. Det började med att kvinnan på Arlanda hade synpunkter på mitt pass när jag skulle checka in. Sidan med personuppgifter och passkort har börjat lossna på det. Istället för att bara påpeka det, börjar idioten dra i det så att det lossnar ännu mer tills jag blev tvungen att säga åt henne att vara försiktig. När hon fortfarande drog i det påpekade jag för henne att hon knappast fixar det genom att fortsätta dra i det. Som om inte det vore nog fick jag köa överallt på Arlanda. Värst var nog när jag skulle köpa snus. Där stog fem skäggiga män i klänningar framför mig och skulle köpa 8 kilo godis var och alla skulle betala med småpengar som de hade fyllt sina fickor med. Jobbigast var en av dessa herrar när han betalade ca 445kr cash (småpengar) och 14 kr med kort. Irritationen gjorde nu ett skutt från mitt undermedvetna till mitt medvetna. Väl på kontoret i Dublin var det kring 40 jobbmail och en massa price checks som väntade på mig. Välkommen till verkligheten.
Varför dansar vi?
En sak som jag har svårt att begripa är varför man egentligen dansar. För att förstå vad jag menar vill jag att ni tänker på själva fenomenet och sätter er in i de situationer där ni brukar dansa. För de flesta är det på krogen eller någon fest där dans är möjligt. Det som jag tycker är ett mysterium är varför man går upp till en specifik plats, ofta kallat för dansgolv, när någon tilltalande låt spelas och börjar röra kroppen i rytm med musiken. Nu gäller det kanske inte alla. Många av oss rör oss inte alls i takt med musiken. Om ni nu tänkt in er i situationer som jag uppmanade er om, inser ni också att det allt som oftast bildas en ring med dansande personer. Oftast är det personer man känner. Tillsammans står ni där och skakar rumpan samtidigt som varje individ är en del av den kompletta ringen. Helt plötsligt har det blivit en tom yta innanför ringen som ingen använder. Trots att alla ni har druckit och vågar göra saker som ni vanligtvis inte brukar göra, är det ingen som vågar gå in i ringens mitt och dansa. Det är alldeles för skrämmande. Det är som att vi i ringens mitt riskerar att förödmjukas och hela vår sociala värld kollapsar. En förödmjukelse som närmast kan jämföras med de gånger folk på semester i Thailand raggat på någon de trodde var en tjej, bara för att alldeles för sent upptäcka att det egentligen var en kille. Därför förblir också ytan i mitten ofta otrampad av dansande steg.
Det är inte bara i Sverige vi dansar. Det är faktiskt sant. Dans förekommer i olika former i andra länder och kulturer. I Kosovo, där jag kommer från, är dans en stor del av vår kultur. Ofta förekommer den i form av (även här) en ring som bildas av människor som håller varandras händer i axelhöjd. Sedan dansar man medsols efter enkla men fördefinierade steg. Vem som har bestämt att just dessa steg skall följas vet jag inte. Ibland när stämningen nått sin högsta nivå kan det komma en eller två tjejer och dansa inne i ringen. Till skillnad från Sverige är dessa personer oftast helt nyktra. För att höja stämningen ännu en nivå, dvs. till Mount Everest-nivå brukar tjejerna inne i ringen sätta ett glas på huvudet och styla på det sättet. Glasen brukar vara till hälften fulla eller till hälften tomma (vilket av dem det är beror på vad du är för typ av person). Varje gång jag ser någon göra detta sitter jag och hoppas på att glaset skall åka ner i golvet, men det händer alltför sällan. Varför man dansar med ett glas på skallen har jag aldrig förstått, men jag har heller aldrig ifrågasatt det.
Vart vill jag då komma med det här inlägget? Jag önskar att jag själv visste. Jag antar att jag ville göra er mer medvetna om fenomenet och ifrågasätta varför ni dansar. De flesta av er kommer då att komma fram till att ni gör det av en känsla som brukar beskrivas som glädje. Det är också någonting ni bör lägga på minnet i dessa stunder så att ni inte tar dansandet på allt för stort allvar, som den här KILLEN.
Det är inte bara i Sverige vi dansar. Det är faktiskt sant. Dans förekommer i olika former i andra länder och kulturer. I Kosovo, där jag kommer från, är dans en stor del av vår kultur. Ofta förekommer den i form av (även här) en ring som bildas av människor som håller varandras händer i axelhöjd. Sedan dansar man medsols efter enkla men fördefinierade steg. Vem som har bestämt att just dessa steg skall följas vet jag inte. Ibland när stämningen nått sin högsta nivå kan det komma en eller två tjejer och dansa inne i ringen. Till skillnad från Sverige är dessa personer oftast helt nyktra. För att höja stämningen ännu en nivå, dvs. till Mount Everest-nivå brukar tjejerna inne i ringen sätta ett glas på huvudet och styla på det sättet. Glasen brukar vara till hälften fulla eller till hälften tomma (vilket av dem det är beror på vad du är för typ av person). Varje gång jag ser någon göra detta sitter jag och hoppas på att glaset skall åka ner i golvet, men det händer alltför sällan. Varför man dansar med ett glas på skallen har jag aldrig förstått, men jag har heller aldrig ifrågasatt det.
Vart vill jag då komma med det här inlägget? Jag önskar att jag själv visste. Jag antar att jag ville göra er mer medvetna om fenomenet och ifrågasätta varför ni dansar. De flesta av er kommer då att komma fram till att ni gör det av en känsla som brukar beskrivas som glädje. Det är också någonting ni bör lägga på minnet i dessa stunder så att ni inte tar dansandet på allt för stort allvar, som den här KILLEN.
Chatta med en kinesisk familj
Jag gick in på aftonbladet idag och möttes upp av upplysningen om att jag idag kan chatta med familjen Wang. Skummade igenom artikeln och läste att de inte får skaffa fler barn. Det måste vara jobbigt för en familj som heter Wang att inte få skaffa fler barn. Någonting säger mig att de har så mycket mer att ge.
Jag och min trollstav
Nu undrar ni säkert varför jag lagt upp en bild på en pinne. Jag klandrar er inte. För en lekman kan det lätt se ut som en vanlig pinne. Men det ni inte vet är att den här pinnen inte är just en vanlig pinne. Jag har nu under fem månaders tid gått förbi den varje dag. Och varje dag har någonting sagt mig att det är någonting speciellt med den här pinnen och att jag borde ta med mig den hem. Jag hör viskningar som säger att allting är möjligt när jag väl håller pinnen i handen. Den besitter magiska krafter. Nu är det bara en tidsfråga innan jag, med risk att se idiotisk ut, plockar upp pinnen och gör den till min egen trollstav.
Jag har nu funderat på vad jag ska göra när jag väl tagit hem trollstaven. Förutom att göra mig själv ekonomiskt oberoende och ha tillgång till allt materialistiskt, någonting som jag är säker pa att även alla andra skulle göra, finns det så mycket annat trollstaven kan användas till. Eftersom jag gillar pranks och att jävlas med sådant som stör mig finns det obegränsat med roliga saker som jag kan göra. När jag skriver jävlas menar jag givetvis inte att såra folk eller dylikt, bara jävlas med dem lite oskyldigt.
Som ni bör känna till vid det här laget, är Carola och Klüft två personer som jag stör mig på. Därför skulle jag ordna så att Carola fick spela sin största och viktigaste konsert i hennes karriär och sen göra så att hon sjunger som Ken Lee. Under hela konserten skulle hon få smaka på sin egen medicin när publiken kastar blommor med rötter och jord på henne. Jag skulle göra så att Klüft börjar tävla i sjukamp igen bara för att komma sist i varje tävling under ett års tid. Skulle hon fortfarande hyckla om att hon gör det för att det är roligt eller skulle hon lägga av?
Jag skulle göra Allan till gay för en dag och sen leka "Wanna know why you are gay?"-leken med honom, men ge honom vetskapen om att han kommer att vara hetro igen dagen efter. Jag skulle låta den spanska programmerarbruden börja med sin frukost vid hennes skrivbord som vanligt, bara för att inse att ingenting kommer ut ur müslipaketet eller mjölkdunken. Av ren nyfikenhet skulle hon såklart hålla mjölkdunken upp och ner ovanför huvudet och titta in i hålet. Då skulle mjölken komma ut. Det här skulle hålla på tills hon slutar äta frukost vid sitt skrivbord.
Eftersom kött (speciellt grillat) är det bästa jag vet stör det mig när militanta veganer försöker förstöra för oss köttätare. Därför skulle jag göra så att alla grönsaker smakar saftigt grillat kött för en obestämd period.
Jag skulle göra så att ateister knackar på hemma hos Jehovas Vittnen-medlemmar och berättar deras roligaste fyllehistorier. Varje medlem skulle få minst två besök om dagen under ett års tid.
Jag skulle vända på rollerna i stränga arabländer. Kvinnor skulle få gå i bikini och männen skulle få nöjet att se ut som ninjor i burkorna som kvinnorna så länge har burit. Sen skulle männen misshandlas av kvinnorna för att de kör bil eller åker i samma bil som, för dem, okända kvinnor.
Jag skulle klä alla uteliggare i dyra märkeskläder. Istället för att hålla i en kopp skulle de istället ha Prada och Luis Vitton väskor som förbipasserande kan lägga mynt i, och alla skulle lägga mynt i dem.
Som ni ser börjar jag sväva iväg rätt kraftigt nu. Det finns mycket roligt man skulle kunna hitta på. Lika bra jag slutar här innan jag får en massa fiender. Jag känner hur jag blir uppslukad av trollstavens kraft. Och jag har inte ens hållit den i min hand än. Det hela har dock fått mig att börja tänka större. Hur skulle jag gå till väga for att göra världen till en bättre och tryggare plats med min trollstav? Vem vet, det kanske för en gångs skull kommer ett seriost inlägg om just det.
Emma förklarar...
För folk som aldrig brukar vara bakis är det svårt att veta hur en bakfylla egentligen känns. På senare tid har det, allt för ofta, blivit så att jag druckit en eller två tunnor för mycket. Dagen efter dessa kvällar brukar min skalle kännas mycket större än vanligt. Huvudet har helt plötsligt växt till en storlek som gör att jag har svårt att hålla balansen och träffar diverse möbler med den. Som tur är har jag inget akvarium vilket hade kunnat göra hela bakisgrejen ännu jobbigare än den redan är.
Idag satt jag och snackade med Emma (en polares lillsyrra) på msn. Rapp i käften (fingrarna) och kvicktänkt som hon är gav hon ett bra exempel på hur man brukar känna sig när man är bakis.
Utdrag:
Ilir säger:
allt bra fan?
Emma säger:
ja fö´fan!
Ilir säger:
fy fan vad härligt
Emma säger:
kollar på survivorman och är glad av att jag ligger i sängen och inte är på nått kallt blåsigt snöigt berg
Ilir säger:
haha
Ilir säger:
jag är alltid glad att jag inte är på nåt kallt blåsigt berg
Emma säger:
inte en ångestfylld söndag
Emma säger:
då önskar jag mig alltid bort till ett iskallt berg där jag kan ligga och invänta döden
Idag satt jag och snackade med Emma (en polares lillsyrra) på msn. Rapp i käften (fingrarna) och kvicktänkt som hon är gav hon ett bra exempel på hur man brukar känna sig när man är bakis.
Utdrag:
Ilir säger:
allt bra fan?
Emma säger:
ja fö´fan!
Ilir säger:
fy fan vad härligt
Emma säger:
kollar på survivorman och är glad av att jag ligger i sängen och inte är på nått kallt blåsigt snöigt berg
Ilir säger:
haha
Ilir säger:
jag är alltid glad att jag inte är på nåt kallt blåsigt berg
Emma säger:
inte en ångestfylld söndag
Emma säger:
då önskar jag mig alltid bort till ett iskallt berg där jag kan ligga och invänta döden
Allan 2 - 0 Projektledare
Igår var det företagsfest för alla IBM anställda. Vi har haft det en gång förut och det var mycket lyckat. Förra gången innehöll festen dyngfylla, chefer som kommenterar de kvinnliga anställdas bröst och slagsmål. Kan inte bli härligare än så. Det lustiga är att Allan, lite klumpigt, terroriserat en projektledare på dagen just innan båda de här festerna. Första gången skulle han snacka med henne om ett projekt och kommenterade ett vykort på hennes skrivbord med "oh, is that from your fiance?". Hans försök till att vara rolig resulterade i en sån där jobbigt pinsam situation när hon svarar "no, I am going through a divorce".
Igår var det dags igen. Allan går till projektledarens skrivbord. När hon blir medveten om att han är där försöker hon ta bort sidan hon surfade på men fumlar istället några sekunder för länge med den. Tillräckligt länge så att Allan kan se att hon surfade på någon sida som handlade om svampinfektioner. Det var riktigt kul att se de pinsamt anträngda interaktionerna dem emellan på festen senare på kvällen. Allan medveten om att hon har svampinfektion. Projektledaren medveten om att Allan vet om hennes svampinfektion. Jag, en tredje part som observerar och tar "mental notes". Ibland önskar jag att jag vore Gud så att jag kunde se alla såna här saker.
The Guiness Brewery
Som bekant var Gregor på besök under förra helgen fram till mitten av veckan.Jag kan enklast sammanfatta hans vistelse med att jag skrattat ovanligt mycket. Lika mycket åt honom som med honom. Det var för mig ett nöje att se honom brottas med samma problem som jag hade under min första tid här. Helgen smygstartade egentligen redan när jag mötte upp Gregor vid tolvtiden på torsdagen. Jag hade då druckit en hel del öl eftersom vi firade Mineshs (kompis till Allan) födelsedag. Det var inte mer än rätt att även Gregor skulle få dricka en "pint" eller två.
Eftersom jag jobbade på fredagen blev det inte att vi gick ut förrän vid tiotiden. Innan det hade Gregor hunnit med att bli av med sin lagade framtand (den nedre). En gammal skada från en utekväll i Boden då han parerade ett slag med ansiktet. Nu passade han in bland irländarna riktigt bra. Jag tror vi hann med att prova tre olika ställen innan vi bestämde oss för att kasta in handduken kring fyra tiden. Det Gregor fick ta med sig var att det är mer svårraggat här än i Sverige. Av någon anledning snackade vi bara med tjejer från ställen där de har en svår accent. Bland annat fyra tyska brudar med mustasch som påminde om lite femininare versioner av Arnold Schwarzenegger när de snackade. Dessa gånger fick vi avbryta ganska tidigt eftersom vi insåg att det inte skulle leda någonstans. Språkbarriärerna var alldeles för stora.
Lördagen följde samma spår där vi förfestade med Minesh och en del kompisar till honom. En av hans polare hakade på oss eftersom Minesh och resten av gänget skulle dra hem ganska tidigt. Av någon anledning var det som att den killen ville bevisa för oss att han är bra på att ragga eftersom han stötte på alla människor som såg ut att ha ett par bröst. Kvällen slutade lite lamt eftersom vi råkade välja sämsta utestället att avsluta kvällen på. Majoriteten av folket där var baltiska killar som såg att ha ätit ryss femmor till frukost i några år. Det positiva är att vi slapp betala inträde eftersom vi charmade vakterna lite. Vet inte hur man ska tolka det riktigt, kanske är halvfeta fyrtioåriga vakter vår grej.
Det är väldigt intressant att observera hur bra Gregor är på att förvirra människor. Det beror mer på hans felsägningar än på hans psykologiska kunskaper. På söndagen bestämde vi oss för att besöka Guiness bryggeriet. Eftersom vi inte riktigt vissta var det låg fick vi fråga oss runt på stan. Gregor, som ville träna på sin engelska, tog ofta initiativet och frågade folk om instruktioner. Men istället för att fråga efter Guiness bryggeriet, insisterade han med att fråga efter Carlsberg bryggeriet. Någonting som inte finns här i Dublin. Detta möttes upp med stor förvirring och de tillfrågade började titta runt efter nåt som kan indikera på vart Carlsberg bryggeriet kan ligga. Jag fick de gångerna skjuta in ett "the guiness brewery", men först efter att ha njutit av situationen en stund. En annan fråga som möttes upp av liknande reaktioner var när Gregor försökte hitta en bankomat och frågade efter en "ETA machine". Det här kanske inte låter så roligt men jag sitter i skrivandets stund och skrattar när jag tänker på det. Jag är säker på att han kommer att bli en av de där pinsamma papporna en vacker dag.
Gregor hade planerat att åka hem på tisdagen men pga. mycket dålig planering missade han planet. Han fick istället åka hela vägen från flyplatsen och in till stan igen, bara för att hoppa av vid fel hållplats. Detta resulterade i att han fick gå några kilometer längre med två tunga väskor. När han kom tillbaka, sådär lagomt svettig och med en halv framtand, kunde jag inte annat än skratta åt honom. Det blev inte sämre när han berättade att en expedit inte hade förtått honom när han hade frågat vilka "bravrages" (beverages) de hade.
I väntan på att tomheten skall försvinna
För någon månad sedan jobbade jag på ett projekt med en snubbe från IBM. Detta krävde att jag svarade på en hel del frågor kring våra applikationer som han inte hade någon kunskap om. IBM killen, som vi kan kalla för Shooter McGavin, belönade mig alltid med "pistolen" och "blinkningen" när han hade fått det han tyckte var ett tillfredsställande svar. Det har gått ett par månader och jag har inte jobbat med Shooter mer. Under denna tid har det känts som att någonting har saknats. Jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det var, men den tomhet jag kände försvann aldrig. Jag har träffat Shooter på dagarna efter det men han har aldrig gett mig mer än ett "Hello Ilier, how are ya" och sedan gått vidare, utan att lyssna på mitt svar. Vissa gånger har jag fått höja rösten för att han skall höra hur jag mår. Andra gånger har jag fått avbryta svaret mitt i meningen samtidigt som jag dött lite på insidan. Bryr han sig inte om hur jag mår?
Idag satt jag och jobbade med musik I hörlurarna när jag känner någon knacka mig på ryggen. Jag tittade upp och såg den 1.90 meter långa albinon titta ner på mig. Han inledde konversationen med "How are ya?" och fortsatte till hans problem utan att, precis som tidigare, lyssna på mitt svar. Jag hjälpte dock Shooter med hans problem för att han ser sådär nallebjörnsaktig ut, lite smått överviktig som han är. När jag hade avslutat förklaringen tittade Shooter på mig. När hans blick mötte min visste jag att det äntligen skulle komma. Det kändes som att tiden stog still. Shooter blinkade mot mig med ena ögat och lyfte samtidigt sin högra hand som han hade format till en pistol. Han avfyrade ett skott med "That's grand, Ilier". Den tomhet jag under flera manader hade känt var nu som bortblåst. Jag kände istället en glädje som jag aldrig trodde skulle få uppleva igen.
Nu sitter jag och försöker njuta av det samtidigt som jag påminns av vetskapen om att det kan kan dröja länge innan jag får pistolen och blinkningen igen. Jag hoppas inte det tar lika lång tid den här gången för jag vet inte om jag skulle klara av att känna samma tomhet igen.
Idag satt jag och jobbade med musik I hörlurarna när jag känner någon knacka mig på ryggen. Jag tittade upp och såg den 1.90 meter långa albinon titta ner på mig. Han inledde konversationen med "How are ya?" och fortsatte till hans problem utan att, precis som tidigare, lyssna på mitt svar. Jag hjälpte dock Shooter med hans problem för att han ser sådär nallebjörnsaktig ut, lite smått överviktig som han är. När jag hade avslutat förklaringen tittade Shooter på mig. När hans blick mötte min visste jag att det äntligen skulle komma. Det kändes som att tiden stog still. Shooter blinkade mot mig med ena ögat och lyfte samtidigt sin högra hand som han hade format till en pistol. Han avfyrade ett skott med "That's grand, Ilier". Den tomhet jag under flera manader hade känt var nu som bortblåst. Jag kände istället en glädje som jag aldrig trodde skulle få uppleva igen.
Nu sitter jag och försöker njuta av det samtidigt som jag påminns av vetskapen om att det kan kan dröja länge innan jag får pistolen och blinkningen igen. Jag hoppas inte det tar lika lång tid den här gången för jag vet inte om jag skulle klara av att känna samma tomhet igen.
Modebloggar och dvärgar
Den här helgen har jag hållt mig borta från öl och sprit. Istället har jag sprungit runt på stan under dagen och shoppat lite kläder. Det här blir dock inte något modeinlägg hur jävla intressanta de än kan vara. Om ni läste mellan raderna där så kan ni urskilja en viss ironi och vad jag verkligen tycker om modebloggar. Jag har suttit och slösurfat och försökt hitta någon rolig blogg under kvällen, men utan någon framgång. Det som förvånar mig är att alla de "populära" bloggarna är modebloggar eller handlar till 90% om mode. När fan blev mode så jävla intressant?
Nä, istället tackar jag gudarna för piratebay och framförallt Youtube. Var annars kan man hitta klipp på en dvärg från mellanöstern som heter Musafar och dansar till 2pacs "how do you wan't it" tillsammans med tre kvinnliga bakgrundsdansare. Nu tror ni säkert att detta är ett dåligt exempel hämtat direkt från min dvärgfixerade hjärna. Så är inte fallet, klippet finns här.
Imorgon ska jag ta itu med städningen som jag skjutit upp i två veckor nu. Jag vet att hata är ett starkt ord och att man skall använda det sparsamt. Men jag kommer att hata varje sekund av det.
Nä, istället tackar jag gudarna för piratebay och framförallt Youtube. Var annars kan man hitta klipp på en dvärg från mellanöstern som heter Musafar och dansar till 2pacs "how do you wan't it" tillsammans med tre kvinnliga bakgrundsdansare. Nu tror ni säkert att detta är ett dåligt exempel hämtat direkt från min dvärgfixerade hjärna. Så är inte fallet, klippet finns här.
Imorgon ska jag ta itu med städningen som jag skjutit upp i två veckor nu. Jag vet att hata är ett starkt ord och att man skall använda det sparsamt. Men jag kommer att hata varje sekund av det.
Dagens outfit...
...ingenting.
Det ar "casual friday" har pa IBM. Men eftersom jag alltid ar ledigt kladd, tog jag det steget langre den har gangen.
Cheers
Det ar "casual friday" har pa IBM. Men eftersom jag alltid ar ledigt kladd, tog jag det steget langre den har gangen.
Cheers
Storbesök till Irland
Idag fick jag lite goda nyheter. Min gode vän Gregor, som jag bott tillsammans med i 3 år under tiden i Umeå, skall komma och hälsa på nästa vecka. Vi har hunnit uppleva mycket tillsammans jag och Gregor. Det mesta är nog för känsligt för att tas med här men det är speciellt en grej som fortfarande får mig att skratta när jag tänker på det. Det är inte bara jag som, allt för ofta, hamnar i ångestfyllda situationer.
Gregor hade insjuknat en period och var ruskigt dålig. Han hade hög feber. Hans halsmandlar hade svullnat upp och såg nu ut som pungkulorna hos gamla gubbar som man ofta ser på badhus. Situationen blev snabbt ohållbar när Gregor hade svårt att andas. Jag följde då med honom till akuten som låg ca. 300 meter från vår lägenhet. Han fick snabbt hjälp av en iransk läkare som, under tiden han undersökte Gregor, ställde en massa frågor om hans bakgrund. Han frågade även vilket förhållande vi hade till varandra. Jag fick lust att svara KK men någonting sa mig att detta inte var rätt tillfälle att skämta. När undersökningen var klar kom läkaren fram till att Gregor hade körtelfeber och skrev ut en rad olika piller. Vi fick även detaljer om hur ofta Gregor skulle ta de olika pillerna som varierade i storlek. Läkaren utelämnade dock en detalj, nämligen hur pillerna skulle tas.
Vi begav oss till apoteket för att hämta ut Gregors medicin. Under hela gångturen dit oroade sig Gregor för hur han skulle lyckas svälja det stora pillret. "Vet inte ens om jag klarar av att svälja det med en frisk hals", var en av hans kommentarer. Jag som var lika ovetande föreslog att han skulle krossa pillret och blanda det med vatten. Väl framme på apoteket fick vi ställa oss i kö som man ofta får göra där. När det väl blir vår tur och Gregor får sin medicin frågar han apotekaren om det går bra att krossa de stora pillerna och ta dem med vatten. "Nä, de trycker du upp i stjärten", svarar apotekaren med allt för högt tonläge så att alla hör. Om ni inte har sett ett ansiktsuttryck gå från skam till ångest och sen till skam igen, kan jag säga att det är bland det roligaste som finns. Efter att ha garvat ett tag kunde jag inte ta bort det fåniga flinet från mitt ansikte på resten av dagen.
Under ca två veckors tid låste Gregor in sig på toaletten och tog sin medicin tre gånger om dagen. Efter en kort tids experimenterande fick jag veta att han hade utvecklat en favoritställning.
Gregor hade insjuknat en period och var ruskigt dålig. Han hade hög feber. Hans halsmandlar hade svullnat upp och såg nu ut som pungkulorna hos gamla gubbar som man ofta ser på badhus. Situationen blev snabbt ohållbar när Gregor hade svårt att andas. Jag följde då med honom till akuten som låg ca. 300 meter från vår lägenhet. Han fick snabbt hjälp av en iransk läkare som, under tiden han undersökte Gregor, ställde en massa frågor om hans bakgrund. Han frågade även vilket förhållande vi hade till varandra. Jag fick lust att svara KK men någonting sa mig att detta inte var rätt tillfälle att skämta. När undersökningen var klar kom läkaren fram till att Gregor hade körtelfeber och skrev ut en rad olika piller. Vi fick även detaljer om hur ofta Gregor skulle ta de olika pillerna som varierade i storlek. Läkaren utelämnade dock en detalj, nämligen hur pillerna skulle tas.
Vi begav oss till apoteket för att hämta ut Gregors medicin. Under hela gångturen dit oroade sig Gregor för hur han skulle lyckas svälja det stora pillret. "Vet inte ens om jag klarar av att svälja det med en frisk hals", var en av hans kommentarer. Jag som var lika ovetande föreslog att han skulle krossa pillret och blanda det med vatten. Väl framme på apoteket fick vi ställa oss i kö som man ofta får göra där. När det väl blir vår tur och Gregor får sin medicin frågar han apotekaren om det går bra att krossa de stora pillerna och ta dem med vatten. "Nä, de trycker du upp i stjärten", svarar apotekaren med allt för högt tonläge så att alla hör. Om ni inte har sett ett ansiktsuttryck gå från skam till ångest och sen till skam igen, kan jag säga att det är bland det roligaste som finns. Efter att ha garvat ett tag kunde jag inte ta bort det fåniga flinet från mitt ansikte på resten av dagen.
Under ca två veckors tid låste Gregor in sig på toaletten och tog sin medicin tre gånger om dagen. Efter en kort tids experimenterande fick jag veta att han hade utvecklat en favoritställning.
Jag måste skaffa en flickvän eller en hund
Hela den där incidenten med toaletten har fått mig att fundera lite. Jag måste ha någon i mitt liv som hela tiden har koll på var jag är. Min första tanke var att skaffa en flickvän. Inte en av de där mysiga och mjuka flickvännerna utan den där stalker-typen som hela tiden skall hålla reda på var man är och vad man gör. Hon skall helst inte ha något eget liv, allt i hennes vardag skall istället kretsa runt mig. Efter att ha vägt för- och nackdelar kom jag på en bättre idé. Jag borde istället skaffa en sån där otäckt smart hund som Lassie. En hund som förstår allt jag säger och kan lösa mig ur olika knipor. Jag kan se det framför mig hur Butch hade hjälpt mig ur toalettincidenten. Ja just det, jag skulle döpa hunden till Butch. För er som inte känner Butch kan det verka som att han bara skäller när jag kommunicerar med honom. Men jag som haft honom sedan han var en liten valp förstår allt han försöker få fram. Om Butch hade varit här i fredags hade situationen istället kunnat se ut så här.
Jag, med darrig röst, inlåst i toaletten.
"Butch, hjäälp! Jag kan inte ta mig ut ur toaletten"
Butch
"Har du provat att vrida om låset åt höger?"
Jag ironiskt
"Näää, hur fan gör man då?"
Butch, som hatar ironi
"Ska du låta sådär kan du ju glömma att jag hjälper dig"
Jag
"Men dumma jävla hundjävel, gå och hämta hjälp någonstans"
Jag igen
"Butch....BUTCH"
Butch
"Håll käften, jag slickar mig själv. Jag tappar koncentrationen när du skriker så"
Så mycket för människans bästa vän, gott folk.
Jag, med darrig röst, inlåst i toaletten.
"Butch, hjäälp! Jag kan inte ta mig ut ur toaletten"
Butch
"Har du provat att vrida om låset åt höger?"
Jag ironiskt
"Näää, hur fan gör man då?"
Butch, som hatar ironi
"Ska du låta sådär kan du ju glömma att jag hjälper dig"
Jag
"Men dumma jävla hundjävel, gå och hämta hjälp någonstans"
Jag igen
"Butch....BUTCH"
Butch
"Håll käften, jag slickar mig själv. Jag tappar koncentrationen när du skriker så"
Så mycket för människans bästa vän, gott folk.
Självironi
Man kan inte annat än älska när folk är självironiska. Den här killen måste vara mästaren inom det.
Instängd
Helgen började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag borde egentligen inte skriva om det här men jag känner mig generös idag och kan se på situationen ur ett annat perspektiv. Detta är tyvärr sant in i minsta detalj. Jag önskar att så inte vore fallet.
I fredags hade jag planerat att ta det väldigt lugnt och eventuellt se någon film. Men innan jag gjorde mig bekväm framför tv:n gick jag in på toa och låste dörren efter mig rent reflexmässigt. Efter att ha utfört mina behov försöker jag öppna toadörren för att komma ut men märker snabbt att låset inte fungerar. Jag vrider på det flera varv men dörren är fortfarande låst. En svag känsla av panik börjar smyga sig på mig medan jag tittar runt och funderar på hur fan jag ska ta mig ut. Den, på morgonen, så kalla toaletten kändes nu ovanligt varm. Jag fortsätter att vrida på låset samtidigt som jag, med axeln före, försöker slå ut dörren. Efter ett antal försök och en ömmande axel kändes det som att dörren var tillverkad i hårdaste jävla trä som går att hitta.
Den svaga känslan av panik hade nu växt till enorma proportioner. Jag funderar på att ringa någon men kommer på att telefonen ligger på soffbordet. Även om jag hade haft telefonen hade jag inte vetat vem jag skulle ringa. Ägaren till lägenheten befinner sig inte i Dublin. Jag tar istället en sax och försöker att bända upp dörren, likt inbrottstjuvar som försöker ta sig in någonstans. Skillnaden var att jag försökte ta mig ut. Alltför sent inser jag att även denna metod inte skulle ge några positiva resultat. Allt jag åstadkom med detta var skador på dörren och en trasig sax. Vid denna stund kände jag en blandning av panik, ilska och ångest. Jag ställde mig frågan varför jag var tvungen att låsa dörrjäveln när jag är ensam i lägenheten om och om igen. Jag hade nu varit inlåst i ca. 30 minuter när olika tankar och scenarios spelades upp i mitt huvud. Svettpärlor börjar rinna ner för min panna och det som en gång var en toalett kändes nu som en bastu.
Hur kan jag få kontakt med omvärlden? Hur överlever jag om jag inte får upp dörren? Vad ska jag äta? Kommer jag att vara saknad? Vem kommer att hitta mig? Kommer människor någonsin att genomskåda Madonna och inse att hon inte kan sjunga? Dessa var några av de frågor och tankar som surrade i mitt huvud. Det kan verka lite konstigt nu, men kom ihåg att jag hade gripits av panik och hade en svag känsla av klaustrofobi. Jag hann även fundera på om jag skulle ropa på hjälp men insåg att det var lönlöst eftersom någon i huset hade fest och ingen skulle därför reagera på det. Att börja gråta var hela tiden ett alternativ som låg och lurade i bakhuvudet, men på vilket sätt skulle det hjälpa? Jag försöker istället att hitta mitt eget lugn och tänka lite logiskt.
Efter att ha tagit ett antal djupa andetag och andats in min egen skitlukt börjar jag tänka klart igen. Jag går tillbaka till ursprungsproblemet och börjar vrida på låset men fortfarande inga resultat. Jag börjar vrida på skyddet som är fäst i dörren och märker till min förvåning att den går att vrida loss. När jag fått bort skyddet ser jag den yttre låsmekanismen är fäst med två skruvar. Jag får loss skruvarna efter mycket kämpande med den trasiga saxen. När jag hade fått ut låset såg jag att ett munstycke hade hamnat ur position. Jag satte tillbaka det och provade att låsa upp dörren igen. När jag hörde klicket från låset kände jag en innerlig glädje och lättnad. Efter över en timme i fångenskap var jag nu fri. Nu är dock frågan hur fan jag ska förklara skadorna på dörren till ägaren.
Jag har funderat länge på vad jag har gjort för att karma skall ge igen på det här sättet. Vad jag vet har jag inte medvetet sårat eller varit taskig mot någon. Men om det finns någon som tycker tvärtom, dvs. att jag varit taskig mot dem kan jag bara säga en sak.
- Fuck you, vi är kvitt nu!
I fredags hade jag planerat att ta det väldigt lugnt och eventuellt se någon film. Men innan jag gjorde mig bekväm framför tv:n gick jag in på toa och låste dörren efter mig rent reflexmässigt. Efter att ha utfört mina behov försöker jag öppna toadörren för att komma ut men märker snabbt att låset inte fungerar. Jag vrider på det flera varv men dörren är fortfarande låst. En svag känsla av panik börjar smyga sig på mig medan jag tittar runt och funderar på hur fan jag ska ta mig ut. Den, på morgonen, så kalla toaletten kändes nu ovanligt varm. Jag fortsätter att vrida på låset samtidigt som jag, med axeln före, försöker slå ut dörren. Efter ett antal försök och en ömmande axel kändes det som att dörren var tillverkad i hårdaste jävla trä som går att hitta.
Den svaga känslan av panik hade nu växt till enorma proportioner. Jag funderar på att ringa någon men kommer på att telefonen ligger på soffbordet. Även om jag hade haft telefonen hade jag inte vetat vem jag skulle ringa. Ägaren till lägenheten befinner sig inte i Dublin. Jag tar istället en sax och försöker att bända upp dörren, likt inbrottstjuvar som försöker ta sig in någonstans. Skillnaden var att jag försökte ta mig ut. Alltför sent inser jag att även denna metod inte skulle ge några positiva resultat. Allt jag åstadkom med detta var skador på dörren och en trasig sax. Vid denna stund kände jag en blandning av panik, ilska och ångest. Jag ställde mig frågan varför jag var tvungen att låsa dörrjäveln när jag är ensam i lägenheten om och om igen. Jag hade nu varit inlåst i ca. 30 minuter när olika tankar och scenarios spelades upp i mitt huvud. Svettpärlor börjar rinna ner för min panna och det som en gång var en toalett kändes nu som en bastu.
Hur kan jag få kontakt med omvärlden? Hur överlever jag om jag inte får upp dörren? Vad ska jag äta? Kommer jag att vara saknad? Vem kommer att hitta mig? Kommer människor någonsin att genomskåda Madonna och inse att hon inte kan sjunga? Dessa var några av de frågor och tankar som surrade i mitt huvud. Det kan verka lite konstigt nu, men kom ihåg att jag hade gripits av panik och hade en svag känsla av klaustrofobi. Jag hann även fundera på om jag skulle ropa på hjälp men insåg att det var lönlöst eftersom någon i huset hade fest och ingen skulle därför reagera på det. Att börja gråta var hela tiden ett alternativ som låg och lurade i bakhuvudet, men på vilket sätt skulle det hjälpa? Jag försöker istället att hitta mitt eget lugn och tänka lite logiskt.
Efter att ha tagit ett antal djupa andetag och andats in min egen skitlukt börjar jag tänka klart igen. Jag går tillbaka till ursprungsproblemet och börjar vrida på låset men fortfarande inga resultat. Jag börjar vrida på skyddet som är fäst i dörren och märker till min förvåning att den går att vrida loss. När jag fått bort skyddet ser jag den yttre låsmekanismen är fäst med två skruvar. Jag får loss skruvarna efter mycket kämpande med den trasiga saxen. När jag hade fått ut låset såg jag att ett munstycke hade hamnat ur position. Jag satte tillbaka det och provade att låsa upp dörren igen. När jag hörde klicket från låset kände jag en innerlig glädje och lättnad. Efter över en timme i fångenskap var jag nu fri. Nu är dock frågan hur fan jag ska förklara skadorna på dörren till ägaren.
Jag har funderat länge på vad jag har gjort för att karma skall ge igen på det här sättet. Vad jag vet har jag inte medvetet sårat eller varit taskig mot någon. Men om det finns någon som tycker tvärtom, dvs. att jag varit taskig mot dem kan jag bara säga en sak.
- Fuck you, vi är kvitt nu!
Ilir 37 - 35 Allan
Jag och Allan har under en tid hallt pa med en lek som vi kallar "Do you know why you are gay?". Den gar helt enkelt ut pa att man fragar den andra den fragan och foljer upp med nagonting som gor honom till gay. Jag som inte har nagonting emot gayfolket skrattar ofta at hans forsok till att komma pa nagot finurligt nar han fragar om jag vet varfor jag ar gay. Pa nagot satt slutar det alltid med att han kommer fram till att jag ar en "Gay Viking". Jag har papekat for honom att jag ursprungligen inte ar svensk och att jag har ungefar 0% vikingblod i mig men det verkar han inte bry sig om. Allan daremot som ar sadar brittiskt homofobisk tar leken pa halvt allvar. Detta gor det hela roligare.
Nar man jobbar mot en server kan man skicka enkla meddelanden till andra som ar inloggade pa samma server. Enda sattat for mottagaren att fa bort meddelandet ar att trycka pa OK. En dag nar jag och Allan satt och jobbade mot samma server skickade jag foljande meddelande:
Jag foljde upp meddelandet med foljande konversation.
Ilir: Do you know why you're gay?
Allan: No
Ilir: You just pressed OK on the Gaydar message.
Victory. Jag ger mig sjalv tva poang for den dar.
Nar man jobbar mot en server kan man skicka enkla meddelanden till andra som ar inloggade pa samma server. Enda sattat for mottagaren att fa bort meddelandet ar att trycka pa OK. En dag nar jag och Allan satt och jobbade mot samma server skickade jag foljande meddelande:
Jag foljde upp meddelandet med foljande konversation.
Ilir: Do you know why you're gay?
Allan: No
Ilir: You just pressed OK on the Gaydar message.
Victory. Jag ger mig sjalv tva poang for den dar.
Musik är kraftfullt
Det är lustigt hur man förknippar en del låtar med olika känslor, personer eller perioder i sitt liv. Jag satt på jobbet idag och lyssnade på musik under tiden jag gjorde tråkiga price checks. När sweet child o'mine med Guns'n'Roses spelades kom jag att tänka på min vän Björn. Det beror inte på att vi har hånglat till den låten eller något liknande, även om Björn säkert velat det. Det beror snarare på att varje gång vi spelar den låten på Guitar Hero börjar han garva då jag lite omedvetet börjar sjunga med till den i Ken Lee anda (för er som inte känner till Ken Lee, klicka här).
I måndags åkte jag tillbaka till Irland igen. Det har, under alla turer fram och tillbaka, aldrig känts så tungt att lämna Sverige och Stockholm. Inte för att det är tråkigt i Dublin eller att jag vantrivs på något sätt. Det är mer alla goda vänner och sköna kollegor som jag har där. Trots att tiderna är lite dystra nu var stämningen god på jobbet. Mellan allt knegande var det fortfarande samma nivå på skämten och nya roliga youtube klipp som skickades runt. Mycket roligare än att sitta bredvid den spanska programmerarbruden som har med sig en hel frukost med sig varje morgon, inklusive skål, bestick och en dunk med mjölk. Osexigare brud får man fan leta efter.
När jag inte jobbat förra veckan har jag spenderat mycket tid med vänner. Mestadels Putte som jag var inneboende hos, i min egen lägenhet. Vi har betat av många fik och gjort ett antal besök på Kungshallen (mest för att det är bekvämt). Jag har även ständigt försökt få Putte att bli mindre förstående genom att kritisera allt och alla men det går fan inte. Inte ens när jag kritiserat knarkare har han varit dömande. Han tänker alltid ur andras perspektiv och steget längre. Jag ska nog lyckas få honom att vara lite mer bitter.
Nu är det bara två månader kvar av Irlandsäventyret. Det ska nog inte vara några problem att beta av. Det finns fortfarande många pubar kvar att besöka. När detta uppdrag är klart är jag dock säker på att jag i framtiden kommer att ha någon låt som har förankrats till alla roliga minnen här.
I måndags åkte jag tillbaka till Irland igen. Det har, under alla turer fram och tillbaka, aldrig känts så tungt att lämna Sverige och Stockholm. Inte för att det är tråkigt i Dublin eller att jag vantrivs på något sätt. Det är mer alla goda vänner och sköna kollegor som jag har där. Trots att tiderna är lite dystra nu var stämningen god på jobbet. Mellan allt knegande var det fortfarande samma nivå på skämten och nya roliga youtube klipp som skickades runt. Mycket roligare än att sitta bredvid den spanska programmerarbruden som har med sig en hel frukost med sig varje morgon, inklusive skål, bestick och en dunk med mjölk. Osexigare brud får man fan leta efter.
När jag inte jobbat förra veckan har jag spenderat mycket tid med vänner. Mestadels Putte som jag var inneboende hos, i min egen lägenhet. Vi har betat av många fik och gjort ett antal besök på Kungshallen (mest för att det är bekvämt). Jag har även ständigt försökt få Putte att bli mindre förstående genom att kritisera allt och alla men det går fan inte. Inte ens när jag kritiserat knarkare har han varit dömande. Han tänker alltid ur andras perspektiv och steget längre. Jag ska nog lyckas få honom att vara lite mer bitter.
Nu är det bara två månader kvar av Irlandsäventyret. Det ska nog inte vara några problem att beta av. Det finns fortfarande många pubar kvar att besöka. När detta uppdrag är klart är jag dock säker på att jag i framtiden kommer att ha någon låt som har förankrats till alla roliga minnen här.
Morsgris?
Har en kompis som är en sån morsgris. Hade det varit någon annan som bettet sig likadant hade jag varit orolig men nu är den här kompisen en väldigt känslosam person. Han är inte rädd för att uttrycka sina känslor, på både gott och ont. För att ni ska få en inblick i vad jag pratar om kommer här ett utdrag från när jag chattade med honom på msn idag. Jag kommer inte att skriva hans namn utan referera till honom som kompis, men ni får gärna gissa vem det är.
Ilir säger:
Varför kom du inte och hälsade på idag?
Kompis säger:
?
Ilir säger:
Det är St. Patricks Day idag.
Ilir säger:
sjukt mycket folk ute och alla är typ fulla.
Kompis säger:
aha...men jag är med mamma
Kompis säger:
det slår allt ;)
Ilir säger:
Varför kom du inte och hälsade på idag?
Kompis säger:
?
Ilir säger:
Det är St. Patricks Day idag.
Ilir säger:
sjukt mycket folk ute och alla är typ fulla.
Kompis säger:
aha...men jag är med mamma
Kompis säger:
det slår allt ;)
Sex med delfiner?
När jag satt och snackade med brorsan för någon dag sedan berättade han att han fått ett mail som han först trodde var från armén. När han klickade på länken i mailet insåg han rätt fort att så inte var fallet. Istället kom han till SVEDiMFs officiella hemsida. SVEDiMF står för Svenska delfin-i-människokropp-förbundet, enkelt och originellt namn. Utifrån hemsidans kvalitet och design kan man enkelt tro att det bara är ett taskigt prank men någonting säger mig att det finns männsikor som på allvar tror att de är eller borde vara delfiner. Det sjuka med det här att det stannar inte där utan dessa människor vill även ha sex med delfiner. Och vi undrar varför djur attackerar oss människor med jämna mellanrum.
När ni nästa gång läser om personer som blivit uppätna av hajar eller grizzlybjörnar ska ni inte anta att personerna var oskyldiga. Det kan lika gärna ha varit någon från HiMF (haj-i-människokropp-förbundet) eller GbiMF (Grizzlybjörn-i-människokropp-förbundet) som ville ha sig ett ligg.
När ni nästa gång läser om personer som blivit uppätna av hajar eller grizzlybjörnar ska ni inte anta att personerna var oskyldiga. Det kan lika gärna ha varit någon från HiMF (haj-i-människokropp-förbundet) eller GbiMF (Grizzlybjörn-i-människokropp-förbundet) som ville ha sig ett ligg.
Jokern är ute ur leken
Äntligen har svenska folket visat sig förnuftiga. Det tog ett tag men till slut genomskådade de Jokern. Jag snackar så klart om Carola och anledningen till att jag kallar henne för Jokern är för att hon ser ut som Jokern i Batman. Det var för mig ett stort nöje att läsa att hon inte gick vidare i tävlingen. Inte för att jag bryr mig om hela schlagercirkusen, som mest handlar om vem som gör minst värdelös musik i Europa. Det handlar mer om vad jag tycker om Jokern. Läste på aftonbladet att hon jämförde utröstningen med orden "Det är som om att jag bränts på bål". Jag tycker vi bränner Jokern på bål så får hon göra en till jämförelse. Är det veeerkligen som att brännas på bål? Nä nu ska jag inte vara negativ. Det här är en "feel good" blogg.
Förra veckan var min chef från Sverige och hälsade på över en dag. Kvällen började med att vi gick ut och åt lite god mat och fortsatte med en pubrunda. Efter många öl avslutade vi kvällen på en nattklubb. En mycket trevlig kväll och mycket uppskattat. Lyckligtvis hade han druckit några färre öl och skötte det mesta av snacket på mötet dagen efter. Jag kände mig mest efterbliven.
Jag var även och besökte Newgrange för en vecka sen. För er som inte vet (jag visste inte heller) är Newgrange en gravkammare från stenåldern. Det var ett mycket intressant besök och fick mig att tänka till lite. En rolig grej att göra måste vara att åka tillbaka i tiden till stenåldern och sätta upp en enorm glasvägg där det är befolkat. Man skulle nog få sig ett gott skratt varje gång grottmänniskorna sprang in i väggen. Skulle nog ta ett tag för dem att fatta att det är nåt hinder i vägen.
Newgrange
Förra veckan var min chef från Sverige och hälsade på över en dag. Kvällen började med att vi gick ut och åt lite god mat och fortsatte med en pubrunda. Efter många öl avslutade vi kvällen på en nattklubb. En mycket trevlig kväll och mycket uppskattat. Lyckligtvis hade han druckit några färre öl och skötte det mesta av snacket på mötet dagen efter. Jag kände mig mest efterbliven.
Jag var även och besökte Newgrange för en vecka sen. För er som inte vet (jag visste inte heller) är Newgrange en gravkammare från stenåldern. Det var ett mycket intressant besök och fick mig att tänka till lite. En rolig grej att göra måste vara att åka tillbaka i tiden till stenåldern och sätta upp en enorm glasvägg där det är befolkat. Man skulle nog få sig ett gott skratt varje gång grottmänniskorna sprang in i väggen. Skulle nog ta ett tag för dem att fatta att det är nåt hinder i vägen.
Newgrange
