It takes a big man to cry.

På grund av för mycket att göra och brist på energi har bloggandet uteblivit de senaste veckorna. Men nu jävlar är det dags igen. I helgen var jag tillbaka i Stockholm för att delta i konferensen med Labbet. Vi åkte ut till Nässlingen där vi spenderade hela fredagen och halva lördagen. Precis som väntat var det en riktigt rolig fest. Jag skriver fest för det är trots allt vad konferenser brukar vara. Nivån sattes redan i bussen på väg från kontoret då det bjöds på låga skämt. Jag stog nog för hälften av dem men eftersom folket på kontoret inte fått höra dem på länge bjöd de därför på skratt. Detta får mig att må bra. Jag gillar när folk skrattar åt mina skämt. Det får mig att älska dem?.typ. Mitt i bussresan fick jag även reda på att jag blivit morbror för tredje gången. Välkommen till världen Leon, för han skall heta Leon!!

Konferensen började med att vi blev indelade i grupper och skulle hitta på låtar till våra produkter. Vi fick så klart inspireras av existerande låtar. Smarta som vi var tog vi ?we are the world? och bytte ut några ord i texten mot produktspecifika ord. Det blev schlagerklass på det hela, och med det menar jag katastrofalt. Vi hade ingen chans mot en av grupperna som, i jämförelse med oss, lät sjukt proffsiga. Efter denna tillställning fick vi fritt schema. Vi var fria att göra det som föll oss in. En del gick och spelade fotboll i bara överkroppar i det fina vädret likt gladiatorer som tränar inför deras nästa kamp. Andra reste tillbaka till sin barndom när de hoppade i vattnet från bryggan. För en kollega gick det dock inte så bra då han stukade foten och fick senare hämtas med ambulanshelikopter. Eftersom jag aldrig åkt helikopter blev även jag frestad att stuka foten. Jag gjorde inte det utan gick istället omkring och njöt av det fina vädret och den fina atmosfären. Var i och för sig och sköt lite soft air gun med några kollegor. Tyvärr hade vi inga rörliga måltavlor som man hade velat.

Efter den fria stunden var det dags för middag och dricka. Det tog inte lång tid innan den första snapsvisan och sjungandet eskalerade till en tävling om vilket bord som sjöng den bästa av snapsvisorna. Det slutade med att vårt bord började sjunga snuskvisor. Detta påminner mig om att jag måste lära mig balladen om Theobald Thor. Efter middagen gick några och bastade. Jag anslöt mig till trubadurerna och sjöng den enda låt jag inte är helt värdelös på att sjunga; man of constant sorrow med Soggy Bottom Boys (Oh Brother Where Art Thou).

På lördagen var man ruskigt seg och bakis. Jag slocknade direkt när jag kom hem men sömnen varade i ca en timme för sen kom Putte hem och det var dags att börja kröka igen. Vi var dock inte ute så länge eftersom vår vän Shandy hade ont i foten. En skada han ådragit sig när han var ute och jagade krokodiler.

På söndagen åt jag lunch med Ali som jag inte sett på länge. Det var härligt att kramas med honom igen. Senare hälsade jag på Björn och hans familj. Han är ju pappa nu, en pappa som förlorade i senaste fotbollspelet till XBox360. Helgen avslutades med en bowlingrunda som jag vann. Hade jag vetat att vissa personer är så dåliga förlorare så kanske jag hade tonat ner på psykningarna.

Det här är en av de bästa helger jag haft på länge. Det var kanske därför det inte tog lång tid innan irritationen började smyga sig på under morgonen på måndagen. Det började med att kvinnan på Arlanda hade synpunkter på mitt pass när jag skulle checka in. Sidan med personuppgifter och passkort har börjat lossna på det. Istället för att bara påpeka det, börjar idioten dra i det så att det lossnar ännu mer tills jag blev tvungen att säga åt henne att vara försiktig. När hon fortfarande drog i det påpekade jag för henne att hon knappast fixar det genom att fortsätta dra i det. Som om inte det vore nog fick jag köa överallt på Arlanda. Värst var nog när jag skulle köpa snus. Där stog fem skäggiga män i klänningar framför mig och skulle köpa 8 kilo godis var och alla skulle betala med småpengar som de hade fyllt sina fickor med. Jobbigast var en av dessa herrar när han betalade ca 445kr cash (småpengar) och 14 kr med kort. Irritationen gjorde nu ett skutt från mitt undermedvetna till mitt medvetna. Väl på kontoret i Dublin var det kring 40 jobbmail och en massa price checks som väntade på mig. Välkommen till verkligheten.