It takes a big man to cry.

Helgen började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag borde egentligen inte skriva om det här men jag känner mig generös idag och kan se på situationen ur ett annat perspektiv. Detta är tyvärr sant in i minsta detalj. Jag önskar att så inte vore fallet.

I fredags hade jag planerat att ta det väldigt lugnt och eventuellt se någon film. Men innan jag gjorde mig bekväm framför tv:n gick jag in på toa och låste dörren efter mig rent reflexmässigt. Efter att ha utfört mina behov försöker jag öppna toadörren för att komma ut men märker snabbt att låset inte fungerar. Jag vrider på det flera varv men dörren är fortfarande låst. En svag känsla av panik börjar smyga sig på mig medan jag tittar runt och funderar på hur fan jag ska ta mig ut. Den, på morgonen, så kalla toaletten kändes nu ovanligt varm. Jag fortsätter att vrida på låset samtidigt som jag, med axeln före, försöker slå ut dörren. Efter ett antal försök och en ömmande axel kändes det som att dörren var tillverkad i hårdaste jävla trä som går att hitta.

Den svaga känslan av panik hade nu växt till enorma proportioner. Jag funderar på att ringa någon men kommer på att telefonen ligger på soffbordet. Även om jag hade haft telefonen hade jag inte vetat vem jag skulle ringa. Ägaren till lägenheten befinner sig inte i Dublin. Jag tar istället en sax och försöker att bända upp dörren, likt inbrottstjuvar som försöker ta sig in någonstans. Skillnaden var att jag försökte ta mig ut. Alltför sent inser jag att även denna metod inte skulle ge några positiva resultat. Allt jag åstadkom med detta var skador på dörren och en trasig sax. Vid denna stund kände jag en blandning av panik, ilska och ångest. Jag ställde mig frågan varför jag var tvungen att låsa dörrjäveln när jag är ensam i lägenheten om och om igen. Jag hade nu varit inlåst i ca. 30 minuter när olika tankar och scenarios spelades upp i mitt huvud. Svettpärlor börjar rinna ner för min panna och det som en gång var en toalett kändes nu som en bastu.

Hur kan jag få kontakt med omvärlden? Hur överlever jag om jag inte får upp dörren? Vad ska jag äta? Kommer jag att vara saknad? Vem kommer att hitta mig? Kommer människor någonsin att genomskåda Madonna och inse att hon inte kan sjunga? Dessa var några av de frågor och tankar som surrade i mitt huvud. Det kan verka lite konstigt nu, men kom ihåg att jag hade gripits av panik och hade en svag känsla av klaustrofobi. Jag hann även fundera på om jag skulle ropa på hjälp men insåg att det var lönlöst eftersom någon i huset hade fest och ingen skulle därför reagera på det. Att börja gråta var hela tiden ett alternativ som låg och lurade i bakhuvudet, men på vilket sätt skulle det hjälpa? Jag försöker istället att hitta mitt eget lugn och tänka lite logiskt.

Efter att ha tagit ett antal djupa andetag och andats in min egen skitlukt börjar jag tänka klart igen. Jag går tillbaka till ursprungsproblemet och börjar vrida på låset men fortfarande inga resultat. Jag börjar vrida på skyddet som är fäst i dörren och märker till min förvåning att den går att vrida loss. När jag fått bort skyddet ser jag den yttre låsmekanismen är fäst med två skruvar. Jag får loss skruvarna efter mycket kämpande med den trasiga saxen. När jag hade fått ut låset såg jag att ett munstycke hade hamnat ur position. Jag satte tillbaka det och provade att låsa upp dörren igen. När jag hörde klicket från låset kände jag en innerlig glädje och lättnad. Efter över en timme i fångenskap var jag nu fri. Nu är dock frågan hur fan jag ska förklara skadorna på dörren till ägaren.

Jag har funderat länge på vad jag har gjort för att karma skall ge igen på det här sättet. Vad jag vet har jag inte medvetet sårat eller varit taskig mot någon. Men om det finns någon som tycker tvärtom, dvs. att jag varit taskig mot dem kan jag bara säga en sak.

- Fuck you, vi är kvitt nu!