It takes a big man to cry.

För någon månad sedan jobbade jag på ett projekt med en snubbe från IBM. Detta krävde att jag svarade på en hel del frågor kring våra applikationer som han inte hade någon kunskap om. IBM killen, som vi kan kalla för Shooter McGavin, belönade mig alltid med "pistolen" och "blinkningen" när han hade fått det han tyckte var ett tillfredsställande svar. Det har gått ett par månader och jag har inte jobbat med Shooter mer. Under denna tid har det känts som att någonting har saknats. Jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det var, men den tomhet jag kände försvann aldrig. Jag har träffat Shooter på dagarna efter det men han har aldrig gett mig mer än ett "Hello Ilier, how are ya" och sedan gått vidare, utan att lyssna på mitt svar. Vissa gånger har jag fått höja rösten för att han skall höra hur jag mår. Andra gånger har jag fått avbryta svaret mitt i meningen samtidigt som jag dött lite på insidan. Bryr han sig inte om hur jag mår?

Idag satt jag och jobbade med musik I hörlurarna när jag känner någon knacka mig på ryggen. Jag tittade upp och såg den 1.90 meter långa albinon titta ner på mig. Han inledde konversationen med "How are ya?" och fortsatte till hans problem utan att, precis som tidigare, lyssna på mitt svar. Jag hjälpte dock Shooter med hans problem för att han ser sådär nallebjörnsaktig ut, lite smått överviktig som han är. När jag hade avslutat förklaringen tittade Shooter på mig. När hans blick mötte min visste jag att det äntligen skulle komma. Det kändes som att tiden stog still. Shooter blinkade mot mig med ena ögat och lyfte samtidigt sin högra hand som han hade format till en pistol. Han avfyrade ett skott med "That's grand, Ilier". Den tomhet jag under flera manader hade känt var nu som bortblåst. Jag kände istället en glädje som jag aldrig trodde skulle få uppleva igen.

Nu sitter jag och försöker njuta av det samtidigt som jag påminns av vetskapen om att det kan kan dröja länge innan jag får pistolen och blinkningen igen. Jag hoppas inte det tar lika lång tid den här gången för jag vet inte om jag skulle klara av att känna samma tomhet igen.