It takes a big man to cry.

Som bekant var Gregor  på besök under förra  helgen fram till mitten  av veckan.Jag  kan  enklast  sammanfatta  hans  vistelse  med  att jag  skrattat ovanligt mycket.  Lika mycket åt honom som med  honom. Det  var för mig  ett nöje  att se honom  brottas med samma problem som jag hade under min första tid här. Helgen smygstartade egentligen redan när  jag mötte upp Gregor vid  tolvtiden på torsdagen. Jag hade då druckit en hel del öl eftersom vi firade Mineshs  (kompis till Allan)  födelsedag. Det  var inte  mer än  rätt att  även Gregor  skulle få dricka en "pint" eller två.

Eftersom  jag jobbade  på fredagen  blev det  inte att  vi gick  ut förrän   vid tiotiden.  Innan  det  hade  Gregor  hunnit  med  att  bli  av med  sin   lagade framtand (den nedre). En gammal skada  från en utekväll i  Boden då han parerade ett slag med ansiktet. Nu passade han in bland irländarna riktigt bra. Jag  tror vi hann med att prova tre olika  ställen innan vi bestämde oss för att  kasta in handduken kring  fyra tiden.  Det Gregor  fick ta  med sig  var att  det är  mer svårraggat här än i Sverige. Av någon anledning snackade vi bara med tjejer från ställen där de har  en svår accent. Bland  annat fyra tyska brudar  med mustasch som påminde   om lite   femininare  versioner av Arnold  Schwarzenegger när de snackade. Dessa gånger fick  vi  avbryta ganska  tidigt eftersom  vi  insåg  att det  inte  skulle leda någonstans. Språkbarriärerna var alldeles för stora. 

Lördagen följde  samma spår  där vi  förfestade med  Minesh och  en del kompisar till honom. En  av hans  polare  hakade  på oss  eftersom Minesh  och  resten av gänget skulle dra hem ganska tidigt.  Av  någon anledning  var det  som  att den killen ville bevisa för  oss att han  är bra på  att ragga eftersom  han  stötte på alla  människor som  såg ut  att ha  ett par  bröst. Kvällen slutade lite lamt eftersom vi råkade välja sämsta  utestället att avsluta kvällen på.  Majoriteten av folket där var baltiska killar som såg att ha ätit ryss femmor till frukost i några år.  Det positiva  är att  vi slapp  betala inträde  eftersom vi  charmade vakterna  lite. Vet  inte hur  man ska  tolka det  riktigt, kanske  är halvfeta fyrtioåriga vakter vår grej.

Det  är väldigt  intressant att  observera hur  bra Gregor  är på  att  förvirra människor. Det beror mer på hans felsägningar än på hans psykologiska kunskaper. På söndagen bestämde vi oss för att besöka Guiness bryggeriet. Eftersom vi  inte riktigt vissta var  det låg fick  vi fråga oss  runt på stan.  Gregor, som ville träna på sin engelska, tog  ofta initiativet och frågade folk  om instruktioner. Men  istället  för  att fråga   efter Guiness  bryggeriet,  insisterade han  med att fråga  efter Carlsberg  bryggeriet. Någonting  som inte  finns här i Dublin. Detta möttes upp med stor förvirring och de tillfrågade började titta runt efter nåt  som  kan indikera  på  vart Carlsberg bryggeriet  kan ligga.  Jag  fick de gångerna skjuta in ett "the guiness  brewery", men först efter att ha  njutit av situationen en stund. En annan fråga  som möttes upp av liknande reaktioner  var när Gregor försökte hitta  en bankomat och frågade  efter en "ETA machine".  Det här kanske inte låter så roligt men jag sitter i skrivandets stund och  skrattar när jag  tänker på  det. Jag  är säker  på att  han kommer  att bli en av de där pinsamma papporna en vacker dag.  

Gregor hade planerat  att åka hem  på tisdagen men  pga. mycket dålig  planering missade han planet. Han fick istället åka hela vägen från flyplatsen och in till stan igen, bara för att hoppa av vid fel hållplats. Detta resulterade i att  han fick gå några kilometer längre med två tunga väskor. När han kom tillbaka, sådär lagomt svettig  och med  en halv  framtand, kunde  jag inte  annat än skratta åt honom. Det blev inte  sämre när han berättade  att en expedit inte  hade förtått honom när han hade frågat vilka "bravrages" (beverages) de hade.