It takes a big man to cry.

För någon månad sedan jobbade jag på ett projekt med en snubbe från IBM. Detta krävde att jag svarade på en hel del frågor kring våra applikationer som han inte hade någon kunskap om. IBM killen, som vi kan kalla för Shooter McGavin, belönade mig alltid med "pistolen" och "blinkningen" när han hade fått det han tyckte var ett tillfredsställande svar. Det har gått ett par månader och jag har inte jobbat med Shooter mer. Under denna tid har det känts som att någonting har saknats. Jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det var, men den tomhet jag kände försvann aldrig. Jag har träffat Shooter på dagarna efter det men han har aldrig gett mig mer än ett "Hello Ilier, how are ya" och sedan gått vidare, utan att lyssna på mitt svar. Vissa gånger har jag fått höja rösten för att han skall höra hur jag mår. Andra gånger har jag fått avbryta svaret mitt i meningen samtidigt som jag dött lite på insidan. Bryr han sig inte om hur jag mår?

Idag satt jag och jobbade med musik I hörlurarna när jag känner någon knacka mig på ryggen. Jag tittade upp och såg den 1.90 meter långa albinon titta ner på mig. Han inledde konversationen med "How are ya?" och fortsatte till hans problem utan att, precis som tidigare, lyssna på mitt svar. Jag hjälpte dock Shooter med hans problem för att han ser sådär nallebjörnsaktig ut, lite smått överviktig som han är. När jag hade avslutat förklaringen tittade Shooter på mig. När hans blick mötte min visste jag att det äntligen skulle komma. Det kändes som att tiden stog still. Shooter blinkade mot mig med ena ögat och lyfte samtidigt sin högra hand som han hade format till en pistol. Han avfyrade ett skott med "That's grand, Ilier". Den tomhet jag under flera manader hade känt var nu som bortblåst. Jag kände istället en glädje som jag aldrig trodde skulle få uppleva igen.

Nu sitter jag och försöker njuta av det samtidigt som jag påminns av vetskapen om att det kan kan dröja länge innan jag får pistolen och blinkningen igen. Jag hoppas inte det tar lika lång tid den här gången för jag vet inte om jag skulle klara av att känna samma tomhet igen.

Den här helgen har jag hållt mig borta från öl och sprit. Istället har jag sprungit runt på stan under dagen och shoppat lite kläder. Det här blir dock inte något modeinlägg hur jävla intressanta de än kan vara. Om ni läste mellan raderna där så kan ni urskilja en viss ironi och vad jag verkligen tycker om modebloggar. Jag har suttit och slösurfat och försökt hitta någon rolig blogg under kvällen, men utan någon framgång. Det som förvånar mig är att alla de "populära" bloggarna är modebloggar eller handlar till 90% om mode. När fan blev mode så jävla intressant?

Nä, istället tackar jag gudarna för piratebay och framförallt Youtube. Var annars kan man hitta klipp på en dvärg från mellanöstern som heter Musafar och dansar till 2pacs "how do you wan't it" tillsammans med tre kvinnliga bakgrundsdansare. Nu tror ni säkert att detta är ett dåligt exempel hämtat direkt från min dvärgfixerade hjärna. Så är inte fallet, klippet finns här.

Imorgon ska jag ta itu med städningen som jag skjutit upp i två veckor nu. Jag vet att hata är ett starkt ord och att man skall använda det sparsamt. Men jag kommer att hata varje sekund av det.

...ingenting.

Det ar "casual friday" har pa IBM. Men eftersom jag alltid ar ledigt kladd, tog jag det steget langre den har gangen.

Cheers

Idag fick jag lite goda nyheter. Min gode vän Gregor, som jag bott tillsammans med i 3 år under tiden i Umeå, skall komma och hälsa på nästa vecka. Vi har hunnit uppleva mycket tillsammans jag och Gregor. Det mesta är nog för känsligt för att tas med här men det är speciellt en grej som fortfarande får mig att skratta när jag tänker på det. Det är inte bara jag som, allt för ofta, hamnar i ångestfyllda situationer.

Gregor hade insjuknat en period och var ruskigt dålig. Han hade hög feber. Hans halsmandlar hade svullnat upp och såg nu ut som pungkulorna hos gamla gubbar som man ofta ser på badhus. Situationen blev snabbt ohållbar när Gregor hade svårt att andas. Jag följde då med honom till akuten som låg ca. 300 meter från vår lägenhet. Han fick snabbt hjälp av en iransk läkare som, under tiden han undersökte Gregor, ställde en massa frågor om hans bakgrund. Han frågade även vilket förhållande vi hade till varandra. Jag fick lust att svara KK men någonting sa mig att detta inte var rätt tillfälle att skämta. När undersökningen var klar kom läkaren fram till att Gregor hade körtelfeber och skrev ut en rad olika piller. Vi fick även detaljer om hur ofta Gregor skulle ta de olika pillerna som varierade i storlek. Läkaren utelämnade dock en detalj, nämligen hur pillerna skulle tas.

Vi begav oss till apoteket för att hämta ut Gregors medicin. Under hela gångturen dit oroade sig Gregor för hur han skulle lyckas svälja det stora pillret. "Vet inte ens om jag klarar av att svälja det med en frisk hals", var en av hans kommentarer. Jag som var lika ovetande föreslog att han skulle krossa pillret och blanda det med vatten. Väl framme på apoteket fick vi ställa oss i kö som man ofta får göra där. När det väl blir vår tur och Gregor får sin medicin frågar han apotekaren om det går bra att krossa de stora pillerna och ta dem med vatten. "Nä, de trycker du upp i stjärten", svarar apotekaren med allt för högt tonläge så att alla hör. Om ni inte har sett ett ansiktsuttryck gå från skam till ångest och sen till skam igen, kan jag säga att det är bland det roligaste som finns. Efter att ha garvat ett tag kunde jag inte ta bort det fåniga flinet från mitt ansikte på resten av dagen.

Under ca två veckors tid låste Gregor in sig på toaletten och tog sin medicin tre gånger om dagen. Efter en kort tids experimenterande fick jag veta att han hade utvecklat en favoritställning.

Hela den där incidenten med toaletten har fått mig att fundera lite. Jag måste ha någon i mitt liv som hela tiden har koll på var jag är. Min första tanke var att skaffa en flickvän. Inte en av de där mysiga och mjuka flickvännerna utan den där stalker-typen som hela tiden skall hålla reda på var man är och vad man gör. Hon skall helst inte ha något eget liv, allt i hennes vardag skall istället kretsa runt mig. Efter att ha vägt för- och nackdelar kom jag på en bättre idé. Jag borde istället skaffa en sån där otäckt smart hund som Lassie. En hund som förstår allt jag säger och kan lösa mig ur olika knipor. Jag kan se det framför mig hur Butch hade hjälpt mig ur toalettincidenten. Ja just det, jag skulle döpa hunden till Butch. För er som inte känner Butch kan det verka som att han bara skäller när jag kommunicerar med honom. Men jag som haft honom sedan han var en liten valp förstår allt han försöker få fram. Om Butch hade varit här i fredags hade situationen istället kunnat se ut så här.

Jag, med darrig röst, inlåst i toaletten.
"Butch, hjäälp! Jag kan inte ta mig ut ur toaletten"

Butch
"Har du provat att vrida om låset åt höger?"

Jag ironiskt
"Näää, hur fan gör man då?"

Butch, som hatar ironi
"Ska du låta sådär kan du ju glömma att jag hjälper dig"

Jag
"Men dumma jävla hundjävel, gå och hämta hjälp någonstans"

Jag igen
"Butch....BUTCH"

Butch
"Håll käften, jag slickar mig själv. Jag tappar koncentrationen när du skriker så"

Så mycket för människans bästa vän, gott folk.

Helgen började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag borde egentligen inte skriva om det här men jag känner mig generös idag och kan se på situationen ur ett annat perspektiv. Detta är tyvärr sant in i minsta detalj. Jag önskar att så inte vore fallet.

I fredags hade jag planerat att ta det väldigt lugnt och eventuellt se någon film. Men innan jag gjorde mig bekväm framför tv:n gick jag in på toa och låste dörren efter mig rent reflexmässigt. Efter att ha utfört mina behov försöker jag öppna toadörren för att komma ut men märker snabbt att låset inte fungerar. Jag vrider på det flera varv men dörren är fortfarande låst. En svag känsla av panik börjar smyga sig på mig medan jag tittar runt och funderar på hur fan jag ska ta mig ut. Den, på morgonen, så kalla toaletten kändes nu ovanligt varm. Jag fortsätter att vrida på låset samtidigt som jag, med axeln före, försöker slå ut dörren. Efter ett antal försök och en ömmande axel kändes det som att dörren var tillverkad i hårdaste jävla trä som går att hitta.

Den svaga känslan av panik hade nu växt till enorma proportioner. Jag funderar på att ringa någon men kommer på att telefonen ligger på soffbordet. Även om jag hade haft telefonen hade jag inte vetat vem jag skulle ringa. Ägaren till lägenheten befinner sig inte i Dublin. Jag tar istället en sax och försöker att bända upp dörren, likt inbrottstjuvar som försöker ta sig in någonstans. Skillnaden var att jag försökte ta mig ut. Alltför sent inser jag att även denna metod inte skulle ge några positiva resultat. Allt jag åstadkom med detta var skador på dörren och en trasig sax. Vid denna stund kände jag en blandning av panik, ilska och ångest. Jag ställde mig frågan varför jag var tvungen att låsa dörrjäveln när jag är ensam i lägenheten om och om igen. Jag hade nu varit inlåst i ca. 30 minuter när olika tankar och scenarios spelades upp i mitt huvud. Svettpärlor börjar rinna ner för min panna och det som en gång var en toalett kändes nu som en bastu.

Hur kan jag få kontakt med omvärlden? Hur överlever jag om jag inte får upp dörren? Vad ska jag äta? Kommer jag att vara saknad? Vem kommer att hitta mig? Kommer människor någonsin att genomskåda Madonna och inse att hon inte kan sjunga? Dessa var några av de frågor och tankar som surrade i mitt huvud. Det kan verka lite konstigt nu, men kom ihåg att jag hade gripits av panik och hade en svag känsla av klaustrofobi. Jag hann även fundera på om jag skulle ropa på hjälp men insåg att det var lönlöst eftersom någon i huset hade fest och ingen skulle därför reagera på det. Att börja gråta var hela tiden ett alternativ som låg och lurade i bakhuvudet, men på vilket sätt skulle det hjälpa? Jag försöker istället att hitta mitt eget lugn och tänka lite logiskt.

Efter att ha tagit ett antal djupa andetag och andats in min egen skitlukt börjar jag tänka klart igen. Jag går tillbaka till ursprungsproblemet och börjar vrida på låset men fortfarande inga resultat. Jag börjar vrida på skyddet som är fäst i dörren och märker till min förvåning att den går att vrida loss. När jag fått bort skyddet ser jag den yttre låsmekanismen är fäst med två skruvar. Jag får loss skruvarna efter mycket kämpande med den trasiga saxen. När jag hade fått ut låset såg jag att ett munstycke hade hamnat ur position. Jag satte tillbaka det och provade att låsa upp dörren igen. När jag hörde klicket från låset kände jag en innerlig glädje och lättnad. Efter över en timme i fångenskap var jag nu fri. Nu är dock frågan hur fan jag ska förklara skadorna på dörren till ägaren.

Jag har funderat länge på vad jag har gjort för att karma skall ge igen på det här sättet. Vad jag vet har jag inte medvetet sårat eller varit taskig mot någon. Men om det finns någon som tycker tvärtom, dvs. att jag varit taskig mot dem kan jag bara säga en sak.

- Fuck you, vi är kvitt nu!

Jag och Allan har under en tid hallt pa med en lek som vi kallar "Do you know why you are gay?". Den gar helt enkelt ut pa att man fragar den andra den fragan och foljer upp med nagonting som gor honom till gay. Jag som inte har nagonting emot gayfolket skrattar ofta at hans forsok till att komma pa nagot finurligt nar han fragar om jag vet varfor jag ar gay. Pa nagot satt slutar det alltid med att han kommer fram till att jag ar en "Gay Viking". Jag har papekat for honom att jag ursprungligen inte ar svensk och att jag har ungefar 0% vikingblod i mig men det verkar han inte bry sig om. Allan daremot som ar sadar brittiskt homofobisk tar leken pa halvt allvar. Detta gor det hela roligare.

Nar man jobbar mot en server kan man skicka enkla meddelanden till andra som ar inloggade pa samma server. Enda sattat for mottagaren att fa bort meddelandet ar att trycka pa OK. En dag nar jag och Allan satt och jobbade mot samma server skickade jag foljande meddelande:



Jag foljde upp meddelandet med foljande konversation.

Ilir: Do you know why you're gay?

Allan: No

Ilir: You just pressed OK on the Gaydar message.

Victory. Jag ger mig sjalv tva poang for den dar.

Det är lustigt hur man förknippar en del låtar med olika känslor, personer eller perioder i sitt liv. Jag satt på jobbet idag och lyssnade på musik under tiden jag gjorde tråkiga price checks. När sweet child o'mine med Guns'n'Roses spelades kom jag att tänka på min vän Björn. Det beror inte på att vi har hånglat till den låten eller något liknande, även om Björn säkert velat det. Det beror snarare på att varje gång vi spelar den låten på Guitar Hero börjar han garva då jag lite omedvetet börjar sjunga med till den i Ken Lee anda (för er som inte känner till Ken Lee, klicka här).

I måndags åkte jag tillbaka till Irland igen. Det har, under alla turer fram och tillbaka, aldrig känts så tungt att lämna Sverige och Stockholm. Inte för att det är tråkigt i Dublin eller att jag vantrivs på något sätt. Det är mer alla goda vänner och sköna kollegor som jag har där. Trots att tiderna är lite dystra nu var stämningen god på jobbet. Mellan allt knegande var det fortfarande samma nivå på skämten och nya roliga youtube klipp som skickades runt. Mycket roligare än att sitta bredvid den spanska programmerarbruden som har med sig en hel frukost med sig varje morgon, inklusive skål, bestick och en dunk med mjölk. Osexigare brud får man fan leta efter.

När jag inte jobbat förra veckan har jag spenderat mycket tid med vänner. Mestadels Putte som jag var inneboende hos, i min egen lägenhet. Vi har betat av många fik och gjort ett antal besök på Kungshallen (mest för att det är bekvämt). Jag har även ständigt försökt få Putte att bli mindre förstående genom att kritisera allt och alla men det går fan inte. Inte ens när jag kritiserat knarkare har han varit dömande. Han tänker alltid ur andras perspektiv och steget längre. Jag ska nog lyckas få honom att vara lite mer bitter.

Nu är det bara två månader kvar av Irlandsäventyret. Det ska nog inte vara några problem att beta av. Det finns fortfarande många pubar kvar att besöka. När detta uppdrag är klart är jag dock säker på att jag i framtiden kommer att ha någon låt som har förankrats till alla roliga minnen här.