It takes a big man to cry.

Att åka tunnelbana är många gånger oerhört tråkigt. När man sitter där är det lätt hänt att man hamnar i trans där man bara är halvt medveten om sin omgivning. Personligen brukar jag antingen observera människor och analysera dem utifrån deras beteenden eller sväva iväg i djupare tankar, som varför hundägare besvärar sig med att plocka efter hunden när kräket har diarré. Men efter så många turer fram och tillbaka har jag upptäckt att det i nio av tio fall sätter sig någon störig jävel bredvid. Är det inte den bittra gammeltanten, som helst skulle vilja få slut på det elände som en gång kallades för liv, så är det killen som sitter och ler mot en hela resan. Vad fan är hans problem?

Lyckligtvis kom jag på en lösning till detta idag. Istället för att sitta och hoppas på att någon av dessa människor inte skall sätta sig bredvid mig, kan jag istället bli en av dem. Därför kommer jag i fortsättningen att söka upp den vagn där det sitter muslimska kvinnor (helst sådana som täcker håret och ser ut som en halvninja) och sätta mig brdevid dem. Det är rätt kul att se hur obekväma de blir när en främmande man helt oväntat sätter sig bredvid dem trots att det finns massor med andra platser lediga.