It takes a big man to cry.

Under i stort sett hela min uppväxt har jag hängt mycket med svenskar. Det blev på något sätt naturligt när jag gick i samma klass och hade samma intressen som dem. Därför känns det ganska naturligt att de flesta av mina bästa vänner är svenskar. Sällan har de sagt eller gjort något som kan tolkas som rasistiskt. Det enda jag har fått höra är något i stil med "albanjävel" men det efter att jag psykat dem först. Om jag inte började så har jag ofta kontrat med att säga nåt om deras morsor. Så har vår uppväxt sett ut, vem som kan psyka den andra bäst även om allt har varit på skämt. 

Men när man växer upp med svenskar som inte identifierar dig med annat än sig själva blir man ofta blind för den smygrasism och de fördomar som folk fortfarande har. Det fick jag erfara i helgen. Två av mina kompisar norrifrån var på besök under påsken för att ha lite kul och komma bort från det kalla norrland. När vi en av dagarna åkte buss en längre sträcka såg jag att en kvinna i femtioårsåldern kom in i bussen med sina två tonårsbarn. Eftersom det inte fanns några sittplatser kvar och kvinnan såg väldigt trött ut, erbjöd jag henne min sittplats. Hon tackade nej men påpekade att det var väldigt vänligt av mig att erbjuda henne platsen. Nu hörde jag inte det här, men hela vägen till bakre delen av bussen hörde min kompis henne säga hur vänligt det var att någon erbjöd henne en sittplats i bussen. Det hade kunnat vara en trevlig historia om en sympatisk kvinna om hon inte hade avslutat meningen med "Det är sällan man ser det nu för tiden, speciellt bland utlänningar". Det är såna äckliga fördomar som gör att man verkligen vill leva upp till dem.